Jag läser igenom allt jag har skrivit.

Läser inget positivt, bara nergångar och konfliktiva händelser i mina känslor hela tiden.
Men jag undrar varför? Varför är det så?
När jag är lycklig, så är jag lycklig max 11 timmar kanske? eller kanske några timmar färre?
Men det varar aldrig i dagar, och jag finner aldrig lugn och ro i mitt sinne.
Allt är en röra, mina tankar, mina känslor, människor omkring mig, min omgivning, alla lögner och hemligheter gör mig
så vansinnigt arg och besviken. 
Jag går på djupet när jag skriver, jag älskar att skriva. Men det är så mycke jag vill skriva och som jag som vanligt skriver, jag kan aldrig skriva här vad jag har innerst inne i mina tankar, tror inte jag skulle få ha kvar min blogg då.
Det är så enkelt att bara trycka på tangenterna och ingen känsla kommer fram av andra.. men att känna varendaste detalj av det jag skriver gör fan ont.

Jag har gjort en djup undersökning på mig själv av olika stöd och hjälp.
Och jag måste ´säga´det att, fan vad skönt att jag inte har en bokstav i min personlighet. (jag dömmer inte någon som har det, dömmer väldigt sällan någon i mitt liv) 
Jag tänkte förr när jag fick bekräftelse på tal, då tog jag det.. som ett, jaha?..ok!
Men när jag läste det, wow!!....läser raderna där det står vad jag har, och att jag kan reparera det och jag får det ena med det andra till det bla bla bla etc etc etc..
DET var en djup depression jag hade.

Det värsta som har hänt är att vissa har inte tagit min depression på allvar och sänkt mig ännu mer genom att skita i mina känslor och bara vara otillgnglig för mitt mående.
Man ska aldrig sänka någon, spec inte någon som har depression..

Jag kan bara tala för mig själv här vilket jag alltid har gjort, men ett gott råd till dom som försöker bota depression utan att ta hjälp av olika stöd och medicin, det är obotligt. 
Depression är en av dom farligaste ´sjukdomarna´en människa kan ha.
Och det är så lätt att få, men så svår att bota. 

För mig blev det klart med tiden vad som påverkade min depression.
En stor del av det var människorna jag var omkring, en stor del var jag själv, och en stor del av det var min barndom.
Inget från en annan värld.