Visst är det skrämmande när när man 

inser och erkänner till sig själv att man faktiskt 

är rädd för en del saker i livet. 

jag tänker mer nu när jag har kommit dit att jag behöver

inte vara rädd, jag vill mer förstå och acceptera att allt kan inte bli som jag skulle vilja att det blev. människan har förmågan att kunna förvränga och fötränga, jag har testat den populära "taktiken" att fötränga, öåtsas som att ingenting har skett, och det var där jag ramlade ner för ett djupt hål och jag låg under ytan i många månader om inte år. 

Idag accepterar jag att jag blir rädd. men skillnaden är nu att jag vågar konfrontera människan jag har frågorna till, jag kan acceptera, beroende på vad människan har utsatt mig för så känner jag efter själv efter sammanfattningen om det är en person jag kan respektera eller om den bara är en idiot jag väljer att skita i ut över. 

Det är facit, när du kommer på att vissa handlingar andra utsätter dig för får dig att bli rädd, föträng inte händelsen, konfrontera människan och förstå, acceptera känslorna och och inse vilken styrka det ger dig. 

Ja det sägs att Hat och kärlek går hand i hand!

Och till slut fattade jag  innebörden.

Jag hatar dig så mycke nu för att innan jag kom till insikt

Att du sårade avsiktligen genom att utföra det jag hatade

Så älskade jag dig obeskrivligt.

Det är så jävla sorgligt att man till slut kan känna sånt stark hat mot en person som man har gett allt för.

Nu känns det som att jag va din guid till lärdom och tidsfördrift till att förbereda dig till den riktiga kvinnan. 

Medans jag vid andra sidan älskade dig så mycke att jag

Hsjälv tappade fattningen om .......

Fuck it!!

Vi alla har så många olika historier.

Vissa har så tragiska hostorier, vissa har så roliga.

Jag tycker inte att jag har roliga historier, för det mesta har jag bara låtit mig själv vara med om onödig drama.

Men det har väl att göra med att jag inte älskade mig själv tillräckligt. För innerst inne har jag alltid älskat mig själv, jag har till och med beundrat mig själv.

Allt har en grund.

Jag ställde en gång  frågan till min syster, om du bara tänker efter, hur växte jag upp?

Hon missförstod min fråga så hon svarade något helt annat än vad jag ville få henne att förstå.

Sen jag va 5 små år, så har jag alltid överallt vart jag än har gått varit i rampljuset, om inte för den ena anledningen så har det varit för den andra anledningen, jag säger inte att det är något tråkigt, nej. Men sen kom det en tid då man fick uppmärksamhet så det krylade att jag blev utmattad av att gå ut. 

Jag kan berätta mer om det här nån annan gång, men det är en puzzel till helheten av min blogg. När ni.minst anar så kommer ni som följer mina inlägg förstå allt. 

Det är sorgligt, men tack vare något mäktigt klarade jag mig och jag lever idag.

Jag tror väl att jag vågar, jag vet att jag aldrig kommer att

Blotta min själ här, men för det mesta kommer jag att skriva av mig.. så allt börjar imorgon.

Ni är välkomna aty hänga med på min tanke-resor :-)