Kan man tröttna på att få all uppmärksamhet?

DEt är en sak att söka sig till uppmärksamhet, och en annan sak är att man födds i centrum.

Att blogga tillkallar sig uppenbarligen uppmärksamhet, men jag bloggar inte för uppmärksamhet, jag bloggar ut min sanning för att det har ju skett att man har pratat av sig med fel människor, som sedan har vidare snackat och kryddat till min sanning om mina händelser, så istället för att det ska ske, väljer jag helre skriva av mig på en blogg där alla människor i världen med internet kan läsa. NO shame.

Iallafall, tillbaka till centrum
Jag är yngst i min familj..
Då blev det att bara med familjen fick allt dom två första inte fick, skulle vilja påpeka där lite mer materiella saker än nånting annant..
Jag växte och blev sötare och sötare med tiden.
redan vid 8 års åldern fick jag höra ordet hora..
"den där lilla flickan kommer att bli värsta horan när hon blir stor"
CHILENARE!
Så fort dom ser en fin flicka eller en fin tjej, då är hon framtidens största hora.
Så som liten sen 8 års ålderns har jag fått den stämpeln, hora... en oändlig uppmärksamhet
har jag haft på mig, allt jag sa och gjorde användes mot mig från människor jag aldrig har haft en slags relation med, inte ens bekantskap, så som det var kul att ha alla ögon på mig, drog det ner mig också, jag föddes inte som Hollywood stjärna men mitt liv vart lika mycke omtalat som en Hollywood stjärna.
Hade jag varit en svensk skådespelerska så hade jag säkert bidragit med massa drama tydligen för det är ju det enda alla snackar om, att jag är en drama queen, men dom vet inte vad det är att alla har ögonen på en och att människor man inte ens känner kommer fram till en och beklagar sig för vad jag vart med om..
Jag vet inte vad som tillkallar mig så mycke uppmärksamhet.
Men jag måste säga det, det är skit jobbigt, kan tänka mig hur dom populäraste människorna i världen lever om bara det här tar energi av mig..

När man bestämmer sig för att behålla ett barn, om inte man får flera samtidigt, så tänker man så olika från människa till människa.
Och man är inte en dålig förälder för att man begår misstag, rättare skrivet för att man vågar begå misstag, alltså bara där kan jag själv säga att man visar angagemang i och med att man begår misstag.
Jag skulle nästan kunna skriva att man är sämre förälder om man inte begår misstag, man kan ta det jag skriver på så många olika sätt, men jag menar nu så klart på MITT SÄTT, vilket är att jag anser att om man inte vågar så vet ju jag aldrig vilket resultat jag får om inte jag testar mig fram(har aldrig onda avsikter med barn överhuvudtaget) men jag vet att jag vill ge en annorlunda uppfostran till skillnad med vad jag själv fick, om jag fick.
Jag uppfostrade i stort sätt mig själv, det kan man kanske inte tro, men i mitt fall i mitt liv är det så nu, och jag är stolt över att jag själv kan svara för mig och jag säger inte nån gång, tack vare bla bla bla, vet jag det här och det där, nej.  Nästan allt är tack vare mig själv.
Och det intressanta med mig och mitt liv mitt förflutna och min nu tid är att jag än idag utgår från vad jag själv tycker passar bäst i mitt liv, jag utvecklas varje dag, och jag känner att jag blir bara bättre.

Men tillbaka till temat, när man väljer att behålla ett barn, då ska man iallafall vara medveten om att det kommer en ny människa som man ska försöka uppfostra till det bästa, och inte sämsta, jag tror att det värsta som kan hända en liten människa är att den inte känner sig uppskattad och att den samtidigt får då kännslan av att ingen visar dens allvarliga frustration över att ingen tar lillan på allvar.

Anledningen till varför jag skriver nu detta, är för att jag kom äntligen i underfund med varför jag är som jag är, och det är inte det enklaste jag fått bearbeta med i mitt liv.
Jag själv, har varit det svåraste ämnet nånsin i mitt liv.
Jag har straffat mig själv på så många olika sätt att när jag själv tänker tillbaka så blir jag små ledsen och för det mesta fundersam över att sanningen fanns där hela tiden, men jag lovar er att den sanningen var inte genomskinnlig
jag var lika mycke dold för den som den för mig.
Jag var min värsta fiende, jag var det hemskaste människan som fanns, jag undervarderade mig själv, jag underskattade mig själv, jag hatade mig själv, säg mig något jag inte tyckte om mig själv, det låter sorgligt kanske det jag skriver, men ni anar inte hur härligt det är att veta om det här och kunna skriva öppet om det, utan att jag aldrig får reda på vem som läser och vem som tycker vad, självklart kan jag bekräfta att ja, jag kan bli små nyfiken på vilka som läser, och varför ni återkommer till min blogg, kanske är jag en intressant person i era ögon, i dont know, men nånting får väl er att vilja läsa det jag skriver.

Jag va en person som kunde ge allt för en människa jag älskade förr i tiden, men livet har behandlat mig så hårt, plus att jag själv torterar mig då blir det extra jobbigt att behöva vakna och vara jag.

Allt har att göra med min barndom att göra.
Ni som "känner mig" tror er känna mig, för jag kan skriva så säkert och garanterat här och nu, att jag har preis lärt känna mig själv.

Varför jag blev den jag blev har att göra med att ingen har någonsin visat mig respekt till mina känslor, ingen har visat att den uppskattar mina känslor, mina tankar och mina åsikter nånsin, då blev det att jag började hata mig själv.
Men omedvetet.. va omedveten om att jag va min egen största värsta fiende, hur kunde jag missa det?
Nu börjar ju jag själv komma på frågor jag säkert kommer att få med tiden, men än idag kan jag säga stolt att jag är den jag är, jag är en underbar människa, och som en vanlig individ så kommer jag självklart att reagera om någon kommer med onda avsikter mot mitt håll, det är så jag funkar och onormal reaktion kan det knappast kallas för.

Jag klarade av att hitta svaret utan psykolog, terapi, sjukvård, eller någon hjälpmedel, jag har alltid varit min egen psykolog, naturen är nyckeln till att finna mina svar.

Och att jag inte är spelberoende eller knark beroende eller alkohol beroende betyder inte att mitt liv är enklare, ibland missbrukar man inget men man hare värre än en missbrukare, därför ska man aldrig vara fördomsfull, och se sig själv som den överlägsna, för du vet aldrig om det är du som kommer att bli en framtids knarkare.