När en person älskar dig, så älskar den dig för den personen du är. 
Den lyser upp dig och ditt liv.
Den presenterar dig med stolthet för alla sina medmänniskor.
Den ger allt av sin själ och den gör allt i sin makt för att förstå och kompromissa.
Den har dig i sina tankar, och från ingenstans växer känslor så djupt att den kommer hem nångång ibland
men en "obetydlig" present eller bara något till dig, allt som allt räknas.

Kärlek är en fin kännsla, en kännsla som förvandlas till något så bedårande att man inte kan tänka sig vara utan den personen.
Att vakna och somna med den personen slår allt världen.
Kärleken mellan två människor kan vara otroligt oslagbart.
kärleken blir av när två människor kompromissar rätt och respekterar varandras brister.
Den finns också gränser, och därför ska man vara öppensinnad och förstå att man är två olika personer som 
har funnit varandra, och att man inte alltid tänker likadant men att det går alltid att kompromissa, om allt så länge man vill behålla personen i sitt liv så ska man vara villig att förstå och respektera.

Kärlek är inte för människor som vill bestämma och älska bara på sitt sätt.
Alltså med andra ord, egocentriska människor kan verkligen inte ha kärlek då menar jag förhållande.

Det här är min syn på hur kärlek ska se ut, och det är något ingen kan ta ifrån mig.
Jag tror på kärlek och jag tror på att allt går att bemästra så länge man vill.

Men den finns inget som heter att man ska göra bort sig 20 gånger och förvänta sig att bli förlåten alla gånger.

Man ger och man får, det är kärlek, inget annat.

...Jag sitter här, och jag önskar att jag hade modet till att bara vräka  ur mig känslor i text..
Jag tänker för första gången med en klump i min hals vilka som kommer att läsa detta.. jag orkar inte ens skriva korrekt svenska.. struntar i det fullständigt..

Men sanningen är djup inom mig, jag grät för ingenting när jag va liten, men sen frågar jag mig själv, grät jag verkligen för INGENTING?
nej... jag ville bara bli förstådd.. men jag har nästan aldrig lyckats nå ut till någons känslor på de sättet..
få är människorna som förstår mina tankar mina avsikter mina tårar, överhuvudtaget min existens.. 
Men jag grät för mycke, jag va löjlig, jag va för liten, jag va en människa för mycke i den här världen..
Jag känner att min existens stör så många, antingen stör jag mina kompisars flicvänner, eller någon jävla morsa, eller nån kåt jävla gammal gubbe..

mitt psykiska bibliotek är kaos, ingenting är på sin plats..
den enda människan som får mig att inte vilja lämna livet är mina Ängel..

men  just nu vill jag bara ta en pistol och hamna i koma............... depression kan vara mycke värre än nånting annat i livet, jag har så lätt för attt hamna där, och jag försöker, jag försöker, men människorna omkring mig är för mycke, det är omöjligt att vara glad... men fan va dom trivs när dom ser mig som en gammal matta..
neh det kanske stämmer, jag kanske är värdelös----------------------------------------------------------

LÅT VIDEON FÖRKLARA HUR JAG KÄNNER!