När en person älskar dig, så älskar den dig för den personen du är. 
Den lyser upp dig och ditt liv.
Den presenterar dig med stolthet för alla sina medmänniskor.
Den ger allt av sin själ och den gör allt i sin makt för att förstå och kompromissa.
Den har dig i sina tankar, och från ingenstans växer känslor så djupt att den kommer hem nångång ibland
men en "obetydlig" present eller bara något till dig, allt som allt räknas.

Kärlek är en fin kännsla, en kännsla som förvandlas till något så bedårande att man inte kan tänka sig vara utan den personen.
Att vakna och somna med den personen slår allt världen.
Kärleken mellan två människor kan vara otroligt oslagbart.
kärleken blir av när två människor kompromissar rätt och respekterar varandras brister.
Den finns också gränser, och därför ska man vara öppensinnad och förstå att man är två olika personer som 
har funnit varandra, och att man inte alltid tänker likadant men att det går alltid att kompromissa, om allt så länge man vill behålla personen i sitt liv så ska man vara villig att förstå och respektera.

Kärlek är inte för människor som vill bestämma och älska bara på sitt sätt.
Alltså med andra ord, egocentriska människor kan verkligen inte ha kärlek då menar jag förhållande.

Det här är min syn på hur kärlek ska se ut, och det är något ingen kan ta ifrån mig.
Jag tror på kärlek och jag tror på att allt går att bemästra så länge man vill.

Men den finns inget som heter att man ska göra bort sig 20 gånger och förvänta sig att bli förlåten alla gånger.

Man ger och man får, det är kärlek, inget annat.