Varför envisas om en relation inte funkar? 

Om man observerar det som sker och händer...

När man är förälder, så lär ditt barn känna dig som förälder, och som förälder, så tar man rollen som , överbeskyddande, snäll, förstående (inte alla gånger) man ska helt enkelt vara "den bästa" man "måste" vara korrekt i alla sammanhang, man ska inte dela, inte begå misstag, ett misstag är ett misstag för mycke etc.. 

Men om man ser ur barnens perspektiv, så ser dom oss som jobbiga när vi väl uttrycker "jag vill bara ditt bästa" men deras bästa där och då är att utforska , och vi som föräldrar som redan vet hur den här utforskningen kan gå till, vill stoppa en dålig erfarenhet hos dom.. och det är där många föräldrar misstar sig med barnen. Visst ska man skydda dom och göra det bästa av allt och ge sitt bästa, men frågan är, vad är det bästa? Det är så individuellt för alla, mitt bästa är inte ett barns bästa, för att han är han, och jag är jag. Bas strukturen och principen i en människa ska ha värdigheter, men för att kunna utföra och ge det till ett barn ska man själv ha en rak ryggrad och kurage, något många idag saknar. Om du ska förstå ditt barn, ska du se tillbaka till hur du själv var när du var barn, hur gjorde du, vad ifrågasatte du, varför ifrågasatte du just det ? Hur tänkte du, hur mådde du när du gick emot dina föräldrars gränser, hur är det barnet idag som vuxen? Vad gick den igenom, det finns så mycke man kan fråga och så mycke man kan säga, men en faktor är en viktig nyckel i ett barns uppfostran, och det är kommunikation och att lyssna.