Jag kommer på saker och ting när jag sysselsätter hemmet to-do-list..
Kommer in på tankar, och jag inser saker o ting som jag i vanliga fall, bara väljer att tänka bort, för min egen skull.
Tänker: När en person inte längre har murar , när vi inte har väggar och tusentals lås till hjärtat.. När vi befriar oss från det hemska såren och minnen vi har låtit oss själva gå ogenom..

Det är ju alltid bra att ha erarenhet...... men ite till vilken kost som helst, känslan tar ör mycke stryk, personligheten är inte den samma kanske.. man tänker efter 20 ggr sen när man vill våga igen, man är mer bestämd till hur man nkar som person, och ens principer ska bli accepterade eller så funkar det inte.

Men säg nu att man är i entt destruktivt förhållande.
.......hur kan det gå så långt som att man inte låter sig själv se hur den människan är och behandlar en?
Det måste ju vara så att man inte har tidigare erfarenhet för att märka (offret)
och den som såkallat ¨leder¨förhållandet är manipulativ...

Egentligen så ser man perosnen hela tiden för vem den är hur den är, det gäller att bara att ha bra självknnedom och veta vad man accepterar och vart gränsen går..

Ja, om någon dag så ska jag lägga upp en video på mig, där jag svarar på känsliga frågr om mig själv..
Jag é nervös... hmm, det är inte likt mig, att vara nervös när jag står i rampljuset, men som en vis person alltid talat om för mig, alla ändras med tiden, om inte till bättre till värre.. och så är det med livet ;-)

Jag har ju gått och blivit en okänd song writer :D hehehe, skickade en av mina texter till en svensk artist :D och han gillade min text :D fattar ni den eller :D hahaha jag e såååååå glaaaaaaaaaaaaaaaaaaad :D

Jag har skrivit en låt om  mig själv, jag ville inte vara en i bunten med låtens namn och text så låten heter pieces that i borrow ;) aaaaaaaah det pirrar i magen :D hahaha beeeso ;)

Jag läser igenom allt jag har skrivit.

Läser inget positivt, bara nergångar och konfliktiva händelser i mina känslor hela tiden.
Men jag undrar varför? Varför är det så?
När jag är lycklig, så är jag lycklig max 11 timmar kanske? eller kanske några timmar färre?
Men det varar aldrig i dagar, och jag finner aldrig lugn och ro i mitt sinne.
Allt är en röra, mina tankar, mina känslor, människor omkring mig, min omgivning, alla lögner och hemligheter gör mig
så vansinnigt arg och besviken. 
Jag går på djupet när jag skriver, jag älskar att skriva. Men det är så mycke jag vill skriva och som jag som vanligt skriver, jag kan aldrig skriva här vad jag har innerst inne i mina tankar, tror inte jag skulle få ha kvar min blogg då.
Det är så enkelt att bara trycka på tangenterna och ingen känsla kommer fram av andra.. men att känna varendaste detalj av det jag skriver gör fan ont.

Jag har gjort en djup undersökning på mig själv av olika stöd och hjälp.
Och jag måste ´säga´det att, fan vad skönt att jag inte har en bokstav i min personlighet. (jag dömmer inte någon som har det, dömmer väldigt sällan någon i mitt liv) 
Jag tänkte förr när jag fick bekräftelse på tal, då tog jag det.. som ett, jaha?..ok!
Men när jag läste det, wow!!....läser raderna där det står vad jag har, och att jag kan reparera det och jag får det ena med det andra till det bla bla bla etc etc etc..
DET var en djup depression jag hade.

Det värsta som har hänt är att vissa har inte tagit min depression på allvar och sänkt mig ännu mer genom att skita i mina känslor och bara vara otillgnglig för mitt mående.
Man ska aldrig sänka någon, spec inte någon som har depression..

Jag kan bara tala för mig själv här vilket jag alltid har gjort, men ett gott råd till dom som försöker bota depression utan att ta hjälp av olika stöd och medicin, det är obotligt. 
Depression är en av dom farligaste ´sjukdomarna´en människa kan ha.
Och det är så lätt att få, men så svår att bota. 

För mig blev det klart med tiden vad som påverkade min depression.
En stor del av det var människorna jag var omkring, en stor del var jag själv, och en stor del av det var min barndom.
Inget från en annan värld.

http://se.drugfreeworld.org/real-life-stories.html



där är sanningen sagd av människor med erfarenhet och ren sanning!!
besök sidan och ta lärdom, ibland är det fan inte nödvändigt att "slänga sig framför bussen * för att ha erfarenhet av hur just en olycka kan förstöra ditt liv-


TACK!!

Visst är det skrämmande när när man 

inser och erkänner till sig själv att man faktiskt 

är rädd för en del saker i livet. 

jag tänker mer nu när jag har kommit dit att jag behöver

inte vara rädd, jag vill mer förstå och acceptera att allt kan inte bli som jag skulle vilja att det blev. människan har förmågan att kunna förvränga och fötränga, jag har testat den populära "taktiken" att fötränga, öåtsas som att ingenting har skett, och det var där jag ramlade ner för ett djupt hål och jag låg under ytan i många månader om inte år. 

Idag accepterar jag att jag blir rädd. men skillnaden är nu att jag vågar konfrontera människan jag har frågorna till, jag kan acceptera, beroende på vad människan har utsatt mig för så känner jag efter själv efter sammanfattningen om det är en person jag kan respektera eller om den bara är en idiot jag väljer att skita i ut över. 

Det är facit, när du kommer på att vissa handlingar andra utsätter dig för får dig att bli rädd, föträng inte händelsen, konfrontera människan och förstå, acceptera känslorna och och inse vilken styrka det ger dig. 

Ja det sägs att Hat och kärlek går hand i hand!

Och till slut fattade jag  innebörden.

Jag hatar dig så mycke nu för att innan jag kom till insikt

Att du sårade avsiktligen genom att utföra det jag hatade

Så älskade jag dig obeskrivligt.

Det är så jävla sorgligt att man till slut kan känna sånt stark hat mot en person som man har gett allt för.

Nu känns det som att jag va din guid till lärdom och tidsfördrift till att förbereda dig till den riktiga kvinnan. 

Medans jag vid andra sidan älskade dig så mycke att jag

Hsjälv tappade fattningen om .......

Fuck it!!

Vi alla har så många olika historier.

Vissa har så tragiska hostorier, vissa har så roliga.

Jag tycker inte att jag har roliga historier, för det mesta har jag bara låtit mig själv vara med om onödig drama.

Men det har väl att göra med att jag inte älskade mig själv tillräckligt. För innerst inne har jag alltid älskat mig själv, jag har till och med beundrat mig själv.

Allt har en grund.

Jag ställde en gång  frågan till min syster, om du bara tänker efter, hur växte jag upp?

Hon missförstod min fråga så hon svarade något helt annat än vad jag ville få henne att förstå.

Sen jag va 5 små år, så har jag alltid överallt vart jag än har gått varit i rampljuset, om inte för den ena anledningen så har det varit för den andra anledningen, jag säger inte att det är något tråkigt, nej. Men sen kom det en tid då man fick uppmärksamhet så det krylade att jag blev utmattad av att gå ut. 

Jag kan berätta mer om det här nån annan gång, men det är en puzzel till helheten av min blogg. När ni.minst anar så kommer ni som följer mina inlägg förstå allt. 

Det är sorgligt, men tack vare något mäktigt klarade jag mig och jag lever idag.

Jag tror väl att jag vågar, jag vet att jag aldrig kommer att

Blotta min själ här, men för det mesta kommer jag att skriva av mig.. så allt börjar imorgon.

Ni är välkomna aty hänga med på min tanke-resor :-)