Jag känner mig motarbetad.
Det känns som att jag försöker och försöker och försöker men det blir ingenting av mig angagemang.
Då blir jag...... MOTARBETAD!
Just för att jag kämpar medans den/dem andra personer/na gör arbetar emot det jag så mycke vill nå.

Jag känner mig för det mesta lurad, inte av den personen även om jag själv bara förstår vad jag skriver och inte ni andra..

Speachless just nu..

Jag tänker djupt idag. Tänker mycke på människans kroppspråk.

När vi är glada har vi inga problem med att sprida glädje, fast det finns ju människor som alltid är positiva trots deras hemska liv så bär dom ett leende som får en själv att bli glad och positiv.
Men i "vanliga" fall, så yttrar för det mesta vår gångstil våra händer och våran ansikte hur vi mår.
Och jag har studerat så många människor, både nykter som full och jag har märkt att vi alla är ganska lika, det läskiga är att vissa människor vill inte bli genomskådade och avslöjda så dom blockerar deras känslor när dom bemöter andra människor och tar på sig "glädje-masken" som jag kallar det för.

Varför? varför vill man inte dela med sig? (i försig så är ju många människor ganska jobbiga, dom skvallrar om sånt som andra lider av och det får oss att ta på oss masken nånång ibland.) (stämmer inte in på mig)
Men om världen renoverades säger vi, och det hade inte funnits något som heter rasism, och alla krig och allt vad det finns idag, och alla gav alla en chans att få vara sig själva, skulle vi då fortsätta med samma system om masken eller skulle vi vara oss själva?

;-) think think

Jag sittter och jämför mig själv, med mig själv.... (ja som sagt, ni som har följt mig en del förstår nog kanske u mer än vad ni gjorde förr)
jag tycker att det är aldrig fel att tänka på hur man är idag, och jämför det med hur man har vart för ett år sen eller kanske till och med en månad sen.

Jag som sagt, för kanske 8 månader sen var jag en person som lyssnade på dom som ville bli lyssnade, men vad jag själv tycker att jag gjorde fel i var att jag omvandlade deras problem till mina egna problem, och det blev inge vidare resultat av det.
Just för att, jag fick ingen bra dag av det hela, jag fick lite sömn, jag åt nästan inget.
Alltså jag var över empatisk, och det ledde ju inte till något bra tyvärr. Jag gjorde något bra, som var att ge råd, men ibland angagerade jag mig mer än offret till själva situationen.
Jag ser det hela som att jag gjorde bara fel i att omvandla det hela till mitt egna problem, men annars så tycker än idag att, det är bara en bra egenskap jag har.

Idag funkar jag mer, jag vill gärna tänka på min son, sen jag, sen om jag själv känner att jag orkar ta in andras beskymmer i huvvet då stället jag upp.
Men det betyder inte att jag é dryg eller något negativt, jag har bara växt ifrån det jag såg vara möjligt.
Dom som har problem med något överhuvudtaget, måste lära sig fronta sina problem själva, jag kan som sagt lyssna och råda, men jag kan inte lösa era problem.
Och jag tror att man kommer i underfund med det svaret när man har angagerat sig med länge för att hjälpa olika människor, och man ser ingen skillnad efter max 6 månader.

Men jag är fortfarande en trogen lyssnare :) tycker om att lyssna och råda, måste självklart må bra, det var ju något jag glömde påpeka nu, jag kunde själv ibland må så jävla dåligt men ändå hade energi nog för att hjälpa andra ut ur det mörka, för att sen få ett fuck u som tack...

Hej hej ni..

Då vill jag klarlägga här.
Min förra blogg har försvunnit helt och hållet.. hade den i 2 år men nu är allt jag har skrivit
gone, tyvärr sånt händer just för att man väljer att ha en blogg där ingen annan har..

Iallafall, ni är välkomna att läsa, kommentera och idiotiska kommentarer kommer inte att raderas
men inte heller besvaras..

Ni vet på ett ungefär hur jag skriver ni som har följt mej länge vet ju att jag är ingen genomskinnlig bok men ändå jo..
Jag skriver vad jag tycker och ibland kan jag va jätte förbannad och ibland kan jag va jätte glad.
Jag skriver som sagt vad jag tycker och utifrån dom flesta gångerna min egen erfarenhet eller nyfikenhet..
Då vet ni hur det ligger till. ;-)

....vi behöver tro på att en förändring är möjlig för att förändring ska ske....

Ja... starka ord... behöver...förändring...möjlig...ske....

Om man va medveten om vad man gjorde konstant, då kanske man skulle veta att man sårar folk omkring sig.

Självklart beror det helt och hållet på vad man gör och på vilket sätt man på verkar en annan person.

Jag kan ta ett exempel, som kanske många känner igen sig inom.

ATT BEGÅ GAMMLA MISSTSG PÅ NYTT .

Ja, självklart i dom flesta fallen så är det någon man bryr sig om då man blir sårad.

Om en person lovar och lovar att den ska sluta begå samma misstag (det kan vara precis vad som helst, men den är medveten om att den sårar genom att göra det) och den slutar inte upp, den fortsätter och det göre även värre, och vid tillfället den begår misstaget så visar den att den inte bryr sig.. då visar den bara noll empati och respekt för den andras känslor och mående. 
och där tappar man hoppet istället, och man tar på sig offerkoftan och man känner sig vilse.
Just för att det är en person som man älskar man blir sviken av.
Som individ så tolkar man alla känslor så djupt.

KONSEKVENSERNA

Så hur tolkar vi den personen?

När den sedan efter att ha begått misstaget utan att ha visat någon respekt eller empati för oss "offret"?

Om en sån händelse sker 2 gånger , då är det inte okej men ändå okej... 

men om det sker oberäknade gånger till slut så ger man upp på tron man har för den persoen. 

Man känner inte att man blir inräknad i hans/hennes tankar då han/hon ger blanka skit den stunden han/hon sviker dig med sårbarhet och respektlöshet. 

ETT GOTT RÅD FRÅN MIG! 

Va konsekvent om vad du känner och om vad du vill. 

Det är aldrig fel att förlåta, men det man alltid ska ha är principer som person. 

Älskar ni er själva och är ni medvetena om vilket värde ni har som person, ja då är ni medvetna om att ni ska inte

tolerera mer än er gräns.