Vi alla har så många olika historier.

Vissa har så tragiska hostorier, vissa har så roliga.

Jag tycker inte att jag har roliga historier, för det mesta har jag bara låtit mig själv vara med om onödig drama.

Men det har väl att göra med att jag inte älskade mig själv tillräckligt. För innerst inne har jag alltid älskat mig själv, jag har till och med beundrat mig själv.

Allt har en grund.

Jag ställde en gång  frågan till min syster, om du bara tänker efter, hur växte jag upp?

Hon missförstod min fråga så hon svarade något helt annat än vad jag ville få henne att förstå.

Sen jag va 5 små år, så har jag alltid överallt vart jag än har gått varit i rampljuset, om inte för den ena anledningen så har det varit för den andra anledningen, jag säger inte att det är något tråkigt, nej. Men sen kom det en tid då man fick uppmärksamhet så det krylade att jag blev utmattad av att gå ut. 

Jag kan berätta mer om det här nån annan gång, men det är en puzzel till helheten av min blogg. När ni.minst anar så kommer ni som följer mina inlägg förstå allt. 

Det är sorgligt, men tack vare något mäktigt klarade jag mig och jag lever idag.

Jag tror väl att jag vågar, jag vet att jag aldrig kommer att

Blotta min själ här, men för det mesta kommer jag att skriva av mig.. så allt börjar imorgon.

Ni är välkomna aty hänga med på min tanke-resor :-)

Att skriva med en lika klok person som jag, om inte klokare, öppnade och förstorade min förståelse till skillnaden mellan lust och passion.

Lusten= finns alltid, med inga känslor utvecklade

Passionen= är unik och skapar känslor

Och det här ger mig svar men ändå inte.

Tänker då på något jag har bevittnat djupt. 

Vissa killar gillar att en tjej ska bara lyssna.

jag har nog aldrig nånsin i mitt liv varit så tyst som jag vart idag.
och det gav mig svar på så mycke som jag inte hade nån aning till..

Det är en mardröm..
Men jag är inte en tjej som bara kan hålla tillbaka känslorna för mig själv, idag vare första och sista gången jag nånsin va sån..

Man måste uppleva för att förstå, annars  kan man faktiskt inte förstå en annan människa.
Empati är något tillfälligt, för empatin är en kännsla som dyker endast upp när den behövs, den är inte evig.

När en person älskar dig, så älskar den dig för den personen du är. 
Den lyser upp dig och ditt liv.
Den presenterar dig med stolthet för alla sina medmänniskor.
Den ger allt av sin själ och den gör allt i sin makt för att förstå och kompromissa.
Den har dig i sina tankar, och från ingenstans växer känslor så djupt att den kommer hem nångång ibland
men en "obetydlig" present eller bara något till dig, allt som allt räknas.

Kärlek är en fin kännsla, en kännsla som förvandlas till något så bedårande att man inte kan tänka sig vara utan den personen.
Att vakna och somna med den personen slår allt världen.
Kärleken mellan två människor kan vara otroligt oslagbart.
kärleken blir av när två människor kompromissar rätt och respekterar varandras brister.
Den finns också gränser, och därför ska man vara öppensinnad och förstå att man är två olika personer som 
har funnit varandra, och att man inte alltid tänker likadant men att det går alltid att kompromissa, om allt så länge man vill behålla personen i sitt liv så ska man vara villig att förstå och respektera.

Kärlek är inte för människor som vill bestämma och älska bara på sitt sätt.
Alltså med andra ord, egocentriska människor kan verkligen inte ha kärlek då menar jag förhållande.

Det här är min syn på hur kärlek ska se ut, och det är något ingen kan ta ifrån mig.
Jag tror på kärlek och jag tror på att allt går att bemästra så länge man vill.

Men den finns inget som heter att man ska göra bort sig 20 gånger och förvänta sig att bli förlåten alla gånger.

Man ger och man får, det är kärlek, inget annat.

...Jag sitter här, och jag önskar att jag hade modet till att bara vräka  ur mig känslor i text..
Jag tänker för första gången med en klump i min hals vilka som kommer att läsa detta.. jag orkar inte ens skriva korrekt svenska.. struntar i det fullständigt..

Men sanningen är djup inom mig, jag grät för ingenting när jag va liten, men sen frågar jag mig själv, grät jag verkligen för INGENTING?
nej... jag ville bara bli förstådd.. men jag har nästan aldrig lyckats nå ut till någons känslor på de sättet..
få är människorna som förstår mina tankar mina avsikter mina tårar, överhuvudtaget min existens.. 
Men jag grät för mycke, jag va löjlig, jag va för liten, jag va en människa för mycke i den här världen..
Jag känner att min existens stör så många, antingen stör jag mina kompisars flicvänner, eller någon jävla morsa, eller nån kåt jävla gammal gubbe..

mitt psykiska bibliotek är kaos, ingenting är på sin plats..
den enda människan som får mig att inte vilja lämna livet är mina Ängel..

men  just nu vill jag bara ta en pistol och hamna i koma............... depression kan vara mycke värre än nånting annat i livet, jag har så lätt för attt hamna där, och jag försöker, jag försöker, men människorna omkring mig är för mycke, det är omöjligt att vara glad... men fan va dom trivs när dom ser mig som en gammal matta..
neh det kanske stämmer, jag kanske är värdelös----------------------------------------------------------

LÅT VIDEON FÖRKLARA HUR JAG KÄNNER!

Kan man tröttna på att få all uppmärksamhet?

DEt är en sak att söka sig till uppmärksamhet, och en annan sak är att man födds i centrum.

Att blogga tillkallar sig uppenbarligen uppmärksamhet, men jag bloggar inte för uppmärksamhet, jag bloggar ut min sanning för att det har ju skett att man har pratat av sig med fel människor, som sedan har vidare snackat och kryddat till min sanning om mina händelser, så istället för att det ska ske, väljer jag helre skriva av mig på en blogg där alla människor i världen med internet kan läsa. NO shame.

Iallafall, tillbaka till centrum
Jag är yngst i min familj..
Då blev det att bara med familjen fick allt dom två första inte fick, skulle vilja påpeka där lite mer materiella saker än nånting annant..
Jag växte och blev sötare och sötare med tiden.
redan vid 8 års åldern fick jag höra ordet hora..
"den där lilla flickan kommer att bli värsta horan när hon blir stor"
CHILENARE!
Så fort dom ser en fin flicka eller en fin tjej, då är hon framtidens största hora.
Så som liten sen 8 års ålderns har jag fått den stämpeln, hora... en oändlig uppmärksamhet
har jag haft på mig, allt jag sa och gjorde användes mot mig från människor jag aldrig har haft en slags relation med, inte ens bekantskap, så som det var kul att ha alla ögon på mig, drog det ner mig också, jag föddes inte som Hollywood stjärna men mitt liv vart lika mycke omtalat som en Hollywood stjärna.
Hade jag varit en svensk skådespelerska så hade jag säkert bidragit med massa drama tydligen för det är ju det enda alla snackar om, att jag är en drama queen, men dom vet inte vad det är att alla har ögonen på en och att människor man inte ens känner kommer fram till en och beklagar sig för vad jag vart med om..
Jag vet inte vad som tillkallar mig så mycke uppmärksamhet.
Men jag måste säga det, det är skit jobbigt, kan tänka mig hur dom populäraste människorna i världen lever om bara det här tar energi av mig..

När man bestämmer sig för att behålla ett barn, om inte man får flera samtidigt, så tänker man så olika från människa till människa.
Och man är inte en dålig förälder för att man begår misstag, rättare skrivet för att man vågar begå misstag, alltså bara där kan jag själv säga att man visar angagemang i och med att man begår misstag.
Jag skulle nästan kunna skriva att man är sämre förälder om man inte begår misstag, man kan ta det jag skriver på så många olika sätt, men jag menar nu så klart på MITT SÄTT, vilket är att jag anser att om man inte vågar så vet ju jag aldrig vilket resultat jag får om inte jag testar mig fram(har aldrig onda avsikter med barn överhuvudtaget) men jag vet att jag vill ge en annorlunda uppfostran till skillnad med vad jag själv fick, om jag fick.
Jag uppfostrade i stort sätt mig själv, det kan man kanske inte tro, men i mitt fall i mitt liv är det så nu, och jag är stolt över att jag själv kan svara för mig och jag säger inte nån gång, tack vare bla bla bla, vet jag det här och det där, nej.  Nästan allt är tack vare mig själv.
Och det intressanta med mig och mitt liv mitt förflutna och min nu tid är att jag än idag utgår från vad jag själv tycker passar bäst i mitt liv, jag utvecklas varje dag, och jag känner att jag blir bara bättre.

Men tillbaka till temat, när man väljer att behålla ett barn, då ska man iallafall vara medveten om att det kommer en ny människa som man ska försöka uppfostra till det bästa, och inte sämsta, jag tror att det värsta som kan hända en liten människa är att den inte känner sig uppskattad och att den samtidigt får då kännslan av att ingen visar dens allvarliga frustration över att ingen tar lillan på allvar.

Anledningen till varför jag skriver nu detta, är för att jag kom äntligen i underfund med varför jag är som jag är, och det är inte det enklaste jag fått bearbeta med i mitt liv.
Jag själv, har varit det svåraste ämnet nånsin i mitt liv.
Jag har straffat mig själv på så många olika sätt att när jag själv tänker tillbaka så blir jag små ledsen och för det mesta fundersam över att sanningen fanns där hela tiden, men jag lovar er att den sanningen var inte genomskinnlig
jag var lika mycke dold för den som den för mig.
Jag var min värsta fiende, jag var det hemskaste människan som fanns, jag undervarderade mig själv, jag underskattade mig själv, jag hatade mig själv, säg mig något jag inte tyckte om mig själv, det låter sorgligt kanske det jag skriver, men ni anar inte hur härligt det är att veta om det här och kunna skriva öppet om det, utan att jag aldrig får reda på vem som läser och vem som tycker vad, självklart kan jag bekräfta att ja, jag kan bli små nyfiken på vilka som läser, och varför ni återkommer till min blogg, kanske är jag en intressant person i era ögon, i dont know, men nånting får väl er att vilja läsa det jag skriver.

Jag va en person som kunde ge allt för en människa jag älskade förr i tiden, men livet har behandlat mig så hårt, plus att jag själv torterar mig då blir det extra jobbigt att behöva vakna och vara jag.

Allt har att göra med min barndom att göra.
Ni som "känner mig" tror er känna mig, för jag kan skriva så säkert och garanterat här och nu, att jag har preis lärt känna mig själv.

Varför jag blev den jag blev har att göra med att ingen har någonsin visat mig respekt till mina känslor, ingen har visat att den uppskattar mina känslor, mina tankar och mina åsikter nånsin, då blev det att jag började hata mig själv.
Men omedvetet.. va omedveten om att jag va min egen största värsta fiende, hur kunde jag missa det?
Nu börjar ju jag själv komma på frågor jag säkert kommer att få med tiden, men än idag kan jag säga stolt att jag är den jag är, jag är en underbar människa, och som en vanlig individ så kommer jag självklart att reagera om någon kommer med onda avsikter mot mitt håll, det är så jag funkar och onormal reaktion kan det knappast kallas för.

Jag klarade av att hitta svaret utan psykolog, terapi, sjukvård, eller någon hjälpmedel, jag har alltid varit min egen psykolog, naturen är nyckeln till att finna mina svar.

Och att jag inte är spelberoende eller knark beroende eller alkohol beroende betyder inte att mitt liv är enklare, ibland missbrukar man inget men man hare värre än en missbrukare, därför ska man aldrig vara fördomsfull, och se sig själv som den överlägsna, för du vet aldrig om det är du som kommer att bli en framtids knarkare.